Hur mycket vill vi veta?

Jag läste ett inlägg på ett forum, ett inlägg skrivet av en man som kämpar med sitt sexmissbruk. Det rörde mig, fick mig att fundera på vår egen situation.

Vill jag veta mer vad P har gjort?

Skulle jag kunna se honom i ögonen och röra vid honom om jag fick veta att han gått till sängs med någon annan? Om jag visste med bestämdhet?

Kanske är det lättare att leva i viss okunskap - känna till grundproblemet men inte detaljerna. Eller, är det att lura sig själv?

Räcker det inte med hans lögner, ska jag lura mig själv också?

Det här är något jag måste ta ställning till om vi ska fortsätta vårt förhållande!

"Det jag nu inte kan sluta oroa mig för är vad som ska hända med min sambo. Jag vill inte tänka tanken på att förlora henne, även om jag inser att det är en högst möjlig och kanske tom. trolig påföljd av den här skiten.

Hur mycket måste jag berätta för henne om det hon inte vet?

Hur mycket detaljer?

Hur begränsar det min möjlighet att bli frisk om jag inte vill berätta för henne precis hur jag har svikit henne?

Kommer jag kunna bli frisk om jag bara erkänner det jag tror att hon rimligen kan hantera?

Kan mitt tillfrisknande vara en fråga för mig och andra i min sits - eller måste hon vara med på _hela_ resan?

Naturligtvis skulle det skada henne om hon fick veta allt. Det skulle knäcka henne. Men är det ett försvar för att inte berätta allt? Jag inbillar mig inte att jag inte måste berätta för henne vad som händer, vilka problem jag har - men räcker det att sitta ner och förklara att jag insett att jag har fallit allt längre ner i ett beroende av porrsurf?

Kan jag begära hennes tillit, förklara att jag inte längre litar på mig själv, inte vill ha några hemligheter för henne - och sedan ändå låta bli att berätta allt? Är det mest själviskt att berätta allt... eller mest själviskt att låta bli?"

Sanningens ögonblick

Så var vi hemma igen...

Det verkar ha gått ganska lugnt till här, jag var borta tre nätter och två av dem hade han en kompis här på ölkväll. En straight kompis (vad jag vet) som tur är.

När sambon kom hem efter att ha kört oss till tåget tog det inte många minuter innan han loggade in på sin speciella kontaktsida, Qruiser, och sedan tillbringade nästan hela kvällen inloggad där, chattande med diverse karlar.

Jag har inte hunnit kolla av allt ännu -P är hemma idag- men det verkar inte som om det gick längre än att de bytte msn adresser vilket jag är tacksam för. Den dagen han börjar byta telefonnummer med folk, då har vi inte långt kvar.

Resten av helgen har han tydligen sysslat med andra saker, bland annat rensat bort en massa filer i datorn. Bra det, vår hårddisk är näst intill full :-) bortsett från att han lyckades radera ett par av mina mappar som jag ville ha kvar. Nå, man kan inte få allt...

I det stora hela känns det som ett ganska lyckat "experiment". Sambon hade tre hela dygn på sig att göra något men inget hände egentligen, alltså finns det ännu hopp för oss.

För er som eventuellt förfasar er över att jag spionerar på min karl, som anser att det är lika illa som själva otroheten kan jag berätta att då jag uppdagade allt i höstas pratade vi mycket om hur vi skulle kunna gå vidare och en av de saker som sambon speciellt framhöll var att han förstod att jag inte längre skulle kunna lita på hans ord och att han också förstod att det här skulle skapa ett kontrollbehov hos mig. Det var något han var beredd att ta för att vi skulle stanna tillsammans och hålla ihop vår familj.

Kanske tänkte han sig inte att jag skulle göra det via datorn - men visste han det skulle det ju inte vara någon mening heller. Så - oavsett vad ni anser om det - så här är det just nu hos oss!