Internet med föräldrakontroll?

I förrgår bestämde jag mig för att det får vara nog med porr i vår dator, jag la in ett föräldra-kontroll program som heter K9.

Gratis var det, tack för det!, och verkar fungera alldeles utmärkt.

Jag kan lägga in förbjudna sidor, tillåtna sidor, förbjuda sökord och tvinga fram safe search på google m.m. vilket bl.a. innebär att inga pornografiska ord går att söka.

Dessutom delar programmet in internet i olika kategorier och man kan förbjuda tillträde till de delar man anser dåliga/skadliga. Det kräver lite finjustering, man får ibland godkänna sidor som programmet anser tillhöra en förbjuden kategori men som man själv vill ha tillgång till, men det är det absolut värt.

Programmet är egentligen avsett för föräldrakontroll, men så länge bara jag har lösenordet är det jag som bestämmer här på datorn, oavsett användarens ålder.

Det känns skönt att veta att sonen som surfar ganska mycket inte kan komma in på dåliga websidor av misstag, han läser inte alltid vad det står - särskilt inte som han inte kan engelska ännu - och klickar vilt på alla länkar. Tonårsdottern kan inte heller hitta på dumheter ;-)

Du kan hitta K9's hemsida här.

Så här såg presentationen ut...

Kanske är det fel att lägga ut presentationen P hade på sin sida, men jag tror samtidigt inte att det är många som läser min blogg som kan identifiera vem jag pratar om.

Saken är att det stör mig så mycket att han anser att det inte betydde något, att det var fullkomligt oskyldigt just för att han inte träffat någon sen vi pratade ut senast, men jag tycker ju att hans försök att få till något också ska räknas in i sveket mot mig. Har jag fel?

Fotot har jag skurit bort, men det var definitivt inte rumsrent - det kan jag säga!!!

Sen vi pratade har det varit tyst mellan oss, vi säger bara det absolut viktigaste. Jag har hittat en mäklarfirma för gården, ska kontakta dem på måndag, och försöker planera för framtiden bäst jag kan. Vart P ska ta vägen vet jag inte och ärligt talat - inte är det väl mitt problem? Inte mer än att jag vill att sonen ska få träffa sin far, så det kan inte vara alltför långt bort.

Vad har jag egentligen gjort för att hamna i den här situationen? Man kan inte låta bli att fundera, även om jag vet att det inte är mitt fel...

Det som snurrar i mina tankar just nu är frågan om jag ska berätta om mitt spionage på datorn eller ej. Skulle han få veta det kommer det absolut att försvåra vårt samarbete kring sonen i framtiden och också allt som separationen innebär i form av uppdelning av saker, pengar etc, men jag vill inte vara oärlig. Vårt förhållande har lidit nog av lögner känns det som. På något vis måste jag erkänna det jag gjort och vilka fakta det givit mig...

Edit : se hur länge han varit medlem på sidan!!! Sedan 2004!!!

Så var det sagt!

Nu har jag berättat att jag vet.

Inte så lyckat, jag är hemskt besviken på hans uppförande - han ljög som en häst travar (värre än varmblodet jag hade) och vägrade erkänna en milimeter som jag inte kunde bevisa.

Vi var nere i källaren när jag konfronterade honom, bäst där inte sonen kunde höra, och han vägrade ge mig lösenordet. Sa att han inte mindes det - ha -han har ju samma till mailen. Nå, han skulle följa med mig in och logga in på sidan.

Jag gick in och väntade. Det dröjde. Det dröjde längre...
Jag vet ju att han har internet på telefonen så jag gick ut igen för att stoppa honom från att radera bevisen, men tydligen var det försent. När vi kom in fann bara två ganska oskyldiga pm till honom, inget av det jag sett tidigare. Fan!

Jag var inte beredd att ge upp allt, inte avslöja den lilla fördel jag har, så jag skyllde på att en vän chattat med honom (låtsats vara intresserad) och sen skickat mig screenshots. Att jag raderat dem efteråt...
De finns på ett usb-minne som han inte vet om, så jag fick vänta tills han gått iväg, kunde inte visa honom direkt då han skulle sett alla bilder av hans skrivbord. Jag kände mig lika hemsk som honom, beskyllde honom för att ljuga men behöll den här hemligheten för mig själv. Men, vad gör man inte ?!?

Nu har jag plockat fram dem och ska visa honom vad han skrivit. Eller, att jag sett lite av vad han skrivit...

Men, en sak i taget. Just nu ska jag andas och finnas till, ta mig igenom kvällen.

Jag förstår inte varför han ljuger så envetet när jag pressar honom, som jag försöker förklara - säg sanningen för det är värre att du ljuger än att du sexchattar - men mina ord räcker inte. Hur ska man kunna leva ihop med någon som inte kan tala sanning om man så skulle slå honom i huvudet???

Tillslut kunde jag inte låta bli att säga att det är lika bra att vi säljer huset och flyttar isär. Om inget drastiskt händer de närmsta dagarna är det där vi står.

Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så här!!!

Han glömde radera...

Så här "skoj" såg det ut på P's sida när jag tittade på hans tidigare internetadresser från förra veckan. Vad ledsen jag blir, här ligger allt kvar som han har glömt att radera och nu måste jag bestämma om jag ska reagera på det här eller ej.
Väntar jag har han säkert plockat bort det då jag öppnar hans sida nästa gång och jag går miste om tillfället att konfrontera honom. Samtidigt är jag så fruktansvärt trött och mår dåligt över annat just nu - hur ska jag orka???

Tanken har slagit mig att jag skulle kunna ringa honom på jobbet och konfrontera honom med lögnerna han sagt mig, kräva att han ger mig användarnamn och lösenord så jag kan logga in själv och läsa på hans konto. Nu vet jag redan vad som står där, men han vet inte att jag vet och det skulle göra allt mer öppet och legitimt. (vilket ordval i all den här röran, man måste skratta ;-)

Jag kan inte slänga ut honom, inte utan jobb och med en gård att sköta - på något vis måste vi ta oss vidare. Jag vet bara inte hur just nu, det känns fruktansvärt tungt!

Något jag inte kan låta bli att tänka på är det faktum att historiken låg kvar. Vill han kanske ( om än omedvetet ) bli upptäckt igen? Vill han få hjälp att sluta?

Rent misstag eller ett försök till kontakt?

Hur mycket vill vi veta?

Jag läste ett inlägg på ett forum, ett inlägg skrivet av en man som kämpar med sitt sexmissbruk. Det rörde mig, fick mig att fundera på vår egen situation.

Vill jag veta mer vad P har gjort?

Skulle jag kunna se honom i ögonen och röra vid honom om jag fick veta att han gått till sängs med någon annan? Om jag visste med bestämdhet?

Kanske är det lättare att leva i viss okunskap - känna till grundproblemet men inte detaljerna. Eller, är det att lura sig själv?

Räcker det inte med hans lögner, ska jag lura mig själv också?

Det här är något jag måste ta ställning till om vi ska fortsätta vårt förhållande!

"Det jag nu inte kan sluta oroa mig för är vad som ska hända med min sambo. Jag vill inte tänka tanken på att förlora henne, även om jag inser att det är en högst möjlig och kanske tom. trolig påföljd av den här skiten.

Hur mycket måste jag berätta för henne om det hon inte vet?

Hur mycket detaljer?

Hur begränsar det min möjlighet att bli frisk om jag inte vill berätta för henne precis hur jag har svikit henne?

Kommer jag kunna bli frisk om jag bara erkänner det jag tror att hon rimligen kan hantera?

Kan mitt tillfrisknande vara en fråga för mig och andra i min sits - eller måste hon vara med på _hela_ resan?

Naturligtvis skulle det skada henne om hon fick veta allt. Det skulle knäcka henne. Men är det ett försvar för att inte berätta allt? Jag inbillar mig inte att jag inte måste berätta för henne vad som händer, vilka problem jag har - men räcker det att sitta ner och förklara att jag insett att jag har fallit allt längre ner i ett beroende av porrsurf?

Kan jag begära hennes tillit, förklara att jag inte längre litar på mig själv, inte vill ha några hemligheter för henne - och sedan ändå låta bli att berätta allt? Är det mest själviskt att berätta allt... eller mest själviskt att låta bli?"

Sanningens ögonblick

Så var vi hemma igen...

Det verkar ha gått ganska lugnt till här, jag var borta tre nätter och två av dem hade han en kompis här på ölkväll. En straight kompis (vad jag vet) som tur är.

När sambon kom hem efter att ha kört oss till tåget tog det inte många minuter innan han loggade in på sin speciella kontaktsida, Qruiser, och sedan tillbringade nästan hela kvällen inloggad där, chattande med diverse karlar.

Jag har inte hunnit kolla av allt ännu -P är hemma idag- men det verkar inte som om det gick längre än att de bytte msn adresser vilket jag är tacksam för. Den dagen han börjar byta telefonnummer med folk, då har vi inte långt kvar.

Resten av helgen har han tydligen sysslat med andra saker, bland annat rensat bort en massa filer i datorn. Bra det, vår hårddisk är näst intill full :-) bortsett från att han lyckades radera ett par av mina mappar som jag ville ha kvar. Nå, man kan inte få allt...

I det stora hela känns det som ett ganska lyckat "experiment". Sambon hade tre hela dygn på sig att göra något men inget hände egentligen, alltså finns det ännu hopp för oss.

För er som eventuellt förfasar er över att jag spionerar på min karl, som anser att det är lika illa som själva otroheten kan jag berätta att då jag uppdagade allt i höstas pratade vi mycket om hur vi skulle kunna gå vidare och en av de saker som sambon speciellt framhöll var att han förstod att jag inte längre skulle kunna lita på hans ord och att han också förstod att det här skulle skapa ett kontrollbehov hos mig. Det var något han var beredd att ta för att vi skulle stanna tillsammans och hålla ihop vår familj.

Kanske tänkte han sig inte att jag skulle göra det via datorn - men visste han det skulle det ju inte vara någon mening heller. Så - oavsett vad ni anser om det - så här är det just nu hos oss!

Vem kan man lita på?

Ett gemensamt kännetecken för missbrukare är att de ljuger.

De ljuger för att inte bli upptäckta, de ljuger för att kunna fortsätta sitt missbruk ifred. De ljuger för att inte behöva stå till svars för sina handlingar.

När man väl börjat tvivla på vad en missbrukare säger finns det ingen hejd på vad man tror att han ljuger om. Från att ha haft en sambo som man litar på och känner förtroende för går man in i en konstant tillvaro som mänsklig lögndetektor.

-Var han verkligen bara till affären?

-Var det hans mamma som ringde på mobilen?

-Vad menar han när han säger så där?

Det tär på kärleken, att inte längre kunna känna den där tilliten. Att inte längre kunna känna att ens älskade har ens bästa för ögonen och gör vad han kan för att man ska må bra.

Jag känner mig så sviken!

Från en artikel på Codeps.com

You won't belive me anyway

This is a line most partners of sex addicts (SAs) have heard at least once. It's a common cop-out line they use to try to derail a discussion (or argument or fight) and put the onus of the issue onto the partner.

One member reported that when they confronted their SA partner with evidence of phone calls and text messages they made to another person they were cheating with, the SA said, "It doesn't matter what I say -- you won't believe me anyway."

In other words, they didn't want to have to own up to their addiction and their actions, so they say that catch-all phrase and walk away. It allows them to keep their addictive fantasy intact long enough to run from the confrontation. Or, in some cases, the partner will feel guilty for making the SA "feel bad" and retreat from the argument, allowing the SA to continue their addictive cycle.

If you find evidence of sexual acting out behavior and the SA comes up with excuses (it was my brother who ordered that porn; there must be a virus on my computer downloading that porn; someone was playing a joke by calling my phone that many times; those text messages I sent were just a joke) do NOT believe the lies.

By allowing yourself to be sucked back into the addictive cycle by believing the lies, you are keeping yourself entrenched in denial.If you really feel something is wrong, if your gut is screaming to you that something is wrong, then don't turn your back on those feelings and ignore the truth. Something probably IS wrong. And even though it hurts to face the truth head on, delaying it by choosing to believe the lies will only hurt you more in the long run.

• You won't believe me anyway -- it doesn't matter what I say.
  
• You're just paranoid.
  
• You're jumping to conclusions.
  
• If you were/weren't ____ then I wouldn't have ____.

Remember, THEIR addiction is NOT YOUR FAULT! No matter what they say, what blame they try to lay (and some lower level 1 addicts don't try to blame their partner, but most other addicts do) it is NOT YOUR FAULT!

Orolig

Usch, nu är jag nervös. I morgon far vi och från vad jag kan se på datorn har P hittat en "likasinnad" i vår närmsta stad. De har inte bestämt något ännu, men vem vet vad som händer när jag är borta???

Samtidigt, om han inte gör något nu när han har chansen i tre hela nätter, då är det nog bara snack han håller på med på sina sidor, inte ett seriöst sökande. I alla fall vill jag tro det!

Om jag kommer hem och ser att inga telefonnummer blivit utbytta, inte heller mailadresser, så kan jag slappna av. De har ännu inte utbytt några som helst kontaktuppgifter och utan det är de anonyma för varandra. Har de däremot skickat sådana uppgifter - då får det bli förhör och kanske avslöjande om vad jag kan se på datorn. Inget jag vill göra innan jag hittat det jag söker eller helst något som visar att jag har fel i vad jag tror, men börjar de ringa varandra är vårt förhållande slut i alla fall.

Vilket rävspel jag håller på med... jag vet inte vem som är värst, han eller jag...

Men vad gör man när han bara nekar, jag har frågat flera gånger och givit honom chansen att berätta, men inte ett ljud. Jäkla karl!!!

Vill han bli påkommen eller?

Nu är jag ganska irriterad faktiskt! Värre än vanligt menar jag, hm...

Jag var över till grannen en sväng för att hjälpa sonen att starta upp en egen blogg och under tiden sitter P och sexsurfar. Det är söndag och det var mitt på dagen, sonen var hemma och lekte inte många meter ifrån datorn. Hur f-n tänker man då som förälder???

I veckan ska jag och sonen åka bort tre nätter, det får bli en test på vad sambon hittar på när han är ensam och har tillfälle. Just nu är jag inte beredd att konfrontera honom, jag har för lite bevis, men den här helgen kanske kan lösa saken.

Problemet är att jag faktiskt inte vill behöva separera från honom, jag vill snarare lösa det här - inte det enklaste. Jag måste ha nog på fötterna när vi pratar för att ruska om honom så mycket att han förstår att han kommer att förlora oss om han fortsätter. Åtminstone är det vad jag hoppas på, även om erfarenheten är att han inte blev nog skrämd sist.

Jag vet att jag resonerar konstigt, att jag antingen borde konfrontera honom direkt och sen ev slänga ut honom eller låta bli att kolla i huvudtaget, men det är inte så enkelt att resonera klokt alla gånger. Jag slåss just nu väldigt mycket med tanken på att det här är ett beroende och försöker handla utefter det, inte behandla det som en enstaka otrohet.

Nå, jag har bett grannen hålla koll på gården efter främmande bilar när jag är borta (fast det skulle ju kunna vara vem som helst som tittar in, jag vet) och jag har sett till att jag får veta datorhistoriken när jag kommer tillbaka. Det är med magknip jag åker, det kan jag lugnt säga...

Däremot ska det bli oerhört skönt att komma iväg ett tag och få slappna av lite. Inte känna att jag måste tänka på vad jag säger och oroa mig för vad jag ska hitta. Kanske gå och shoppa lite och kanske till och med gå ut på puben med mamma en kväll, vi får se.

Barn mår dåligt av föräldrarnas surfande...

Hittade en länk ang hur det påverkar våra barn att se en förälders porrsurfande.

Hur lätt är det inte att barnen vaknar av en mardröm och tassar upp för att få lite trygghet av föräldrarna... Att då hitta pappa tittandes på en massa stönande människor på datorskärmen kan inte kännas bra, det vägrar jag tro. Särskilt inte om han skulle sitta med byxorna nere själv...

Barn mår dåligt av föräldrarnas surfande

Jag vill absolut inte att vare sig vårt yngre barn eller våra tonåringar ska behöva ta del av pappas sexualitet, det känns inte rätt. Att han porrsurfar kan jag ta, det är inte hela världen (för mig - så länge han inte sitter och pratar sex och bestämmer träffar med andra förstås) men det är inget för barnen att behöva ta ställning till.

Nästa upptäckt

Så kom dagen då jag hittade sambon på nätets sexkontaktsidor igen.

Åh, jo, nog hade han fortsatt alltid...

Slug som en räv trodde han väl, han hade rensat och rensat efter sig på datorn, men jag hade en konstig känsla i maggropen. Det var inte över ännu, det kändes.

Jag började med att göra en enkel sökning på nätet på dels hans namn och dels smeknamn som jag vet att han använder sig av. Visst fanns han där! Fy faan så arg jag var!!! Han hade ju lovat!

Den här gången orkade jag inte med en öppen konfrontation, jag reggade mig på en av sidorna (den mest oskyldiga) och skrev i hans gästbok, fullkomligt vräkte ur mig hur jag avskydde honom när han höll på så här. Profilen rensades snabbt! ;-) Tog bara någon dag. Ingen av oss sa något om det men vi visste båda två att den andre visste.

Det här var precis före jul och den helgen var hemsk. Julresan vi gjorde till släkten var otroligt jobbig, stressen runtomkring och att hålla masken - men, vi tog oss igenom det.

Ändå, trots allt har vi kunnat umgåtts till vardags under hela den här tiden. Vi har kunnat skratta och prata om vardagliga saker och det har kännts ganska okej. För det mesta har jag känt att det nog ordnar sig - tills nästa slag kommer! Frågan är inte om utan när.

Så kom han hem igen

Så kom han hem igen, jag hade fortfarande inte bestämt mig om han skulle få stanna kvar eller inte.

En fördel har jag, min pappa äger vårt hus och vi hyr av honom (har med försäljningen av vårt förra hus som drog ut på tiden att göra) så om jag löser ut sambon med en inte allför stor summa kan jag bo kvar. Det känns skönt, även om det kanske är att ta i att ha en liten bondgård själv...

Vi pratade en del, jag var ganska bitter och ledsen och försökte förklara hur det kändes för mig, vad han gjort mot mig. Innan han for hade han nog inte förstått allvaret i det han ställt till med, för honom var det bara en lek och inte alls "på riktigt", men så upplevde inte jag det.

På kvällen tog han ett stort glas wiskey, vi pratade och sen började han gråta. Han grät och grät och grät, det tog aldrig slut och blev bara häftigare och häftigare. Vår son som är åtta var hemma och även om han satt på ovanvåningen och spelade på datorn hörde han ju förstås sin pappa - det var hemskt. Inget jag sa kunde få P att sluta gråta, inte ens tanken på sonen hjälpte. Själv visste jag inte vad jag skulle göra, trösta P, förklara för sonen eller bara försvinna. Nej, inte det förstås, men lätt var det inte.

Jag fick försöka förklara att pappa var ledsen för att han gjort något dumt och att han grät för att mamma var arg på honom, att vuxna kan göra dumma saker de med. Vad pappa gjort som var dumt kunde jag förstås inte säga, jag försökte linda in det bäst jag kunde.

Efter den här kvällen fungerade sonen mycket sämre i skolan en period, han fick svårt att koncentrera sig och blev ofta ledsen och gömde sig när kraven blev för stora. Han hade redan innan svårt med läsinlärningen och det blev ju inte lättare för honom nu. Det här är något jag är fruktansvärt arg på P för, att han inte kunde tänka på någon annan än sig själv, inte sätta barnets väl framför sitt eget. Det är så fruktansvärt egoistiskt!!! Hur många mammor gråter inte i duschen eller när barnen sover, allt för att inte oroa dem??? Men inte den här karln... Grr!

Jag fick lov att lova sambon att sluta fråga och leta bevis, han orkade helt enkelt inte mer, det var därför han bröt ihop (det och alkoholen som utlöste det hela förstås). Det kändes jäkligt surt, att han gör fel men jag får lova att inte prata om det mer för att Han ska må bättre!!! Det stör mig fortfarande!

Nå, tiden gick och jag lät honom bo kvar, mest för sonens skull, men också för att det är faktiskt ganska svårt att klara ett stort hus (liten bondgård) på egen hand när vattnet fryser, elen går och det blir problem med det ena och det tredje. Så mycket knas som vi haft den här hösten har det aldrig varit förr. Så, eftersom han är en händig karl och den som faktiskt försörjer oss fick han stanna på nåder. Hemskt att sälja sig så, men jag kände att jag måste hitta en stabilare grund att stå på innan jag väljer att bli ensamstående.

På datorfronten var det lugnt, ett tag i alla fall. Jag har tidigare varit sjukskriven för utbrändhet - tänk, det är 7 år sedan jag jobbade senast - och all den här stressen fick mig att falla tillbaka, må sämre igen. Som tur är har jag två underbara hundar som tvingar ut mig varje dag på promenad, sånt behövs när man mår dåligt.

Dagarna gick

Efter det här klarade jag inte av att se honom, jag bad honom åka iväg en vecka så jag fick tänka i lugn och ro. Det tog någon dag innan han visste vart han skulle ta vägen, sedan for han till en släkting där han kunde jobba samtidigt. Efteråt fick jag veta att han inget sagt om varför han så plötsligt hälsat på, bara att det var lite krångligt hemma...

Hemma satt jag kvar och tänkte, men pratade också mycket med en granne. Vi gick dagliga promenader tillsammans med hundarna under den här tiden och jag fick ventilera så mycket jag ville - det hjälpte oerhört! Att ha någon att prata med som inte dömmer är otroligt viktigt!

Hon lyssnade och kom med egna ideér och synvinklar, fick mig att förstå att det kanske stämde som P hävdade, att det faktiskt kanske är ett beroende. Samtidigt var jag så oerhört sårad att jag ville ha någon att skylla på, en syndabock (och en bock var han ju! *skrattar*)

Något som krånglade till allt var min syn på porr. Jag klarar verkligen inte av det!!!

Kanske har det med min uppväxt att göra, vi pratade inte sex och man tittade inte på såna filmer, åtminstone inte så som jag någonsin upplevde det. ( Antagligen gjorde pappa det någon gång då jag sov, men ni förstår...)

Sex för mig är något man har med den man älskar, jag har aldrig haft ett one-night-stand eller så heller. Att P kunde titta på någon "naturfilm" någon gång - som han uttryckte det - var väl inte hela världen, sånt gör många, men inget jag ville delta i eller helst veta av. Lite att blunda för att slippa se, om ni förstår.

Hur det började

I höstas upptäckte jag något jag aldrig trott - min sambo (P) sedan tio år tillbaka satt och sexsurfade på internet på nätterna när jag sov... Inte bara tittade på porr, utan också aktivt sökandes kontakter!

Av "misstag" hittade jag en av hans profiler som han skapat i sin jakt på tillfälliga sexpartner och kunde förstås inte låta bli att logga in på den - ärligt talat - vem skulle kunnat motstå det??? Här hittade jag hans konversationer med andra, främst män av någon anledning, och kunde se hur de gjorde upp om att mötas.

Först skrattade jag! Det var så absurt, så konstigt, så inte min sambo. Det stadiet höll i sig i flera dagar. Jag trodde verkligen inte att han hade gjort något "på riktigt", inte min snälla karl.
Sen började jag tänka...

Tänk om han verkligen hade träffat någon, gjort något dumt, vad skulle han då inte kunna dra hem till mig i form av sjukdomar och skit? Jag kände att jag var tvungen att konfrontera honom.
Jag började med att fråga om han hade något att berätta för mig? -inte då, vad skulle det vara?
-Tja, vad du har gjort på nätet...
-Vaddå?????
Så fick jag ju berätta vad jag hittat och det blev tyst en lång stund.

Först förringade han alltihop, det var ju bara på skoj... Men jag som hade läst hans brev visste ju att han bestämt möten och hade också läst hur han beskrivit för andra hur han hade ljugit för mig - sagt att han var på en plats men egentligen varit på en annan. -Hur var det med det?

Nå, P lovade att sluta och att plocka bort sin profil.

Det var "lugnt" en vecka. Jag frågade en hel del, fick reda på detaljer, men inga erkännanden. Allt hade bara skett via datorn.

Så bestämde jag mig för att fråga vännen som P sagt till mig att han varit hos om det verkligen stämde. Jag hittade honom på Facebook och vi chattade lite där. Jag frågade och han kunde berätta att sambon varit där han sagt till mig, inget smussel där alltså.

Men - chocken kom när vännen frågade om P berättat hur han träffat vännens flickvän. Tidigare på året hade P fört samman den här tjejen och vännen, han trodde de skulle passa bra ihop och det gjorde de verkligen. Nå, enligt P hade han träffat den här tjejen via ett jobb han gjort, men enligt vännen hade de träffats via en sexsida, det var tjejens egna ord. Hon hade berättat det för honom tidigt i förhållandet eftersom hon har en mycket öppen inställning till sex och att träffa folk.

Hur skulle jag veta vad som var sant?

P nekade förstås, men hur skulle jag veta om han ljög eller talade sanning? Naturligtvis ville han erkänna så lite som möjligt.

Det här var upprinnelsen till allt.