Så kom han hem igen

Så kom han hem igen, jag hade fortfarande inte bestämt mig om han skulle få stanna kvar eller inte.

En fördel har jag, min pappa äger vårt hus och vi hyr av honom (har med försäljningen av vårt förra hus som drog ut på tiden att göra) så om jag löser ut sambon med en inte allför stor summa kan jag bo kvar. Det känns skönt, även om det kanske är att ta i att ha en liten bondgård själv...

Vi pratade en del, jag var ganska bitter och ledsen och försökte förklara hur det kändes för mig, vad han gjort mot mig. Innan han for hade han nog inte förstått allvaret i det han ställt till med, för honom var det bara en lek och inte alls "på riktigt", men så upplevde inte jag det.

På kvällen tog han ett stort glas wiskey, vi pratade och sen började han gråta. Han grät och grät och grät, det tog aldrig slut och blev bara häftigare och häftigare. Vår son som är åtta var hemma och även om han satt på ovanvåningen och spelade på datorn hörde han ju förstås sin pappa - det var hemskt. Inget jag sa kunde få P att sluta gråta, inte ens tanken på sonen hjälpte. Själv visste jag inte vad jag skulle göra, trösta P, förklara för sonen eller bara försvinna. Nej, inte det förstås, men lätt var det inte.

Jag fick försöka förklara att pappa var ledsen för att han gjort något dumt och att han grät för att mamma var arg på honom, att vuxna kan göra dumma saker de med. Vad pappa gjort som var dumt kunde jag förstås inte säga, jag försökte linda in det bäst jag kunde.

Efter den här kvällen fungerade sonen mycket sämre i skolan en period, han fick svårt att koncentrera sig och blev ofta ledsen och gömde sig när kraven blev för stora. Han hade redan innan svårt med läsinlärningen och det blev ju inte lättare för honom nu. Det här är något jag är fruktansvärt arg på P för, att han inte kunde tänka på någon annan än sig själv, inte sätta barnets väl framför sitt eget. Det är så fruktansvärt egoistiskt!!! Hur många mammor gråter inte i duschen eller när barnen sover, allt för att inte oroa dem??? Men inte den här karln... Grr!

Jag fick lov att lova sambon att sluta fråga och leta bevis, han orkade helt enkelt inte mer, det var därför han bröt ihop (det och alkoholen som utlöste det hela förstås). Det kändes jäkligt surt, att han gör fel men jag får lova att inte prata om det mer för att Han ska må bättre!!! Det stör mig fortfarande!

Nå, tiden gick och jag lät honom bo kvar, mest för sonens skull, men också för att det är faktiskt ganska svårt att klara ett stort hus (liten bondgård) på egen hand när vattnet fryser, elen går och det blir problem med det ena och det tredje. Så mycket knas som vi haft den här hösten har det aldrig varit förr. Så, eftersom han är en händig karl och den som faktiskt försörjer oss fick han stanna på nåder. Hemskt att sälja sig så, men jag kände att jag måste hitta en stabilare grund att stå på innan jag väljer att bli ensamstående.

På datorfronten var det lugnt, ett tag i alla fall. Jag har tidigare varit sjukskriven för utbrändhet - tänk, det är 7 år sedan jag jobbade senast - och all den här stressen fick mig att falla tillbaka, må sämre igen. Som tur är har jag två underbara hundar som tvingar ut mig varje dag på promenad, sånt behövs när man mår dåligt.