Så var det sagt!

Nu har jag berättat att jag vet.

Inte så lyckat, jag är hemskt besviken på hans uppförande - han ljög som en häst travar (värre än varmblodet jag hade) och vägrade erkänna en milimeter som jag inte kunde bevisa.

Vi var nere i källaren när jag konfronterade honom, bäst där inte sonen kunde höra, och han vägrade ge mig lösenordet. Sa att han inte mindes det - ha -han har ju samma till mailen. Nå, han skulle följa med mig in och logga in på sidan.

Jag gick in och väntade. Det dröjde. Det dröjde längre...
Jag vet ju att han har internet på telefonen så jag gick ut igen för att stoppa honom från att radera bevisen, men tydligen var det försent. När vi kom in fann bara två ganska oskyldiga pm till honom, inget av det jag sett tidigare. Fan!

Jag var inte beredd att ge upp allt, inte avslöja den lilla fördel jag har, så jag skyllde på att en vän chattat med honom (låtsats vara intresserad) och sen skickat mig screenshots. Att jag raderat dem efteråt...
De finns på ett usb-minne som han inte vet om, så jag fick vänta tills han gått iväg, kunde inte visa honom direkt då han skulle sett alla bilder av hans skrivbord. Jag kände mig lika hemsk som honom, beskyllde honom för att ljuga men behöll den här hemligheten för mig själv. Men, vad gör man inte ?!?

Nu har jag plockat fram dem och ska visa honom vad han skrivit. Eller, att jag sett lite av vad han skrivit...

Men, en sak i taget. Just nu ska jag andas och finnas till, ta mig igenom kvällen.

Jag förstår inte varför han ljuger så envetet när jag pressar honom, som jag försöker förklara - säg sanningen för det är värre att du ljuger än att du sexchattar - men mina ord räcker inte. Hur ska man kunna leva ihop med någon som inte kan tala sanning om man så skulle slå honom i huvudet???

Tillslut kunde jag inte låta bli att säga att det är lika bra att vi säljer huset och flyttar isär. Om inget drastiskt händer de närmsta dagarna är det där vi står.

Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så här!!!